Zoroastrisk teologi

"Zarathustras lära bygger på en dualism mellan Sanning och Lögn. Allt gott kommer från [Spenta Mainyu] (den heliga anden) och allt ont av tvillingen [Angra Mainyu] (den osaliga anden). Liksom de övernaturliga makterna har valt mellan Sanningen och Lögnen, måste också människorna göra det. Vid varje människas död kommer hans själ att dömas - de goda ska få komma till paradiset och de onda hamnar i helvetet. "

Sanning och lögn står alltså här för de eviga motsatserna: godhet vs ondska, ljus mot mörker.

Hur kan man överhuvudtaget utöva denna religion om man inte ens kan skilja det ena från det andra undrar jag lite stilla.

Men att bilda en elitklubb för inbördes beundran där man förhöjer sig själv och utesluter andra genom att tala illa om dem, se ner på dem, förakta dem och önska dem olycka kanske inte är ett uttryck för ondska utan bara ett sent manifesterat dagisnivåtänk.

Om man blev utesluten från de populäras klubb i mellanstadiet så kan man alltid hämnas genom att bilda en egen sluten klubb i vuxen ålder, där man kan leka enväldig härskare.

Det är ju faktiskt rentav lite gulligt. Nästan lika gulligt som planen att förinta en hel ras i jakten på sina egna inre demoner.

Doni-polo

Det yttersta, det heligaste, det största, det som inte går att benämna är ETT. Det är ett evigt varande utan kontraster, utan rörlighet, utan förändring, utan förgänglighet. Det är alltet, det är intet. Det är det vita som utgörs av ALLA färger.

Men just nu befinner du dig inte i den eviga saligheten. Du befinner dig i det dualistiska materiella livet på sfären vi benämner Tellus, där kontraster inte bara är vackra utan livsnödvändiga. Contrasts make the world go round. Yin och Yang. Kontraster bygger upp den dynamiska rörliga helheten. Kontraster skapar liv. Kontraster ÄR liv. Utan alla motsägelsefulla impulser i det inre skulle vi inte skapa eller producera något. Den vackra musiken, konsten, litteraturen, filosofierna skulle inte finnas. Utan kontraster skulle det inte finnas någon förändring, riktning. Drivkraftens motor är motsatserna. Motsatser sätter energier i rörelse.

Utan motsatsen skulle inte satsen existera. Utan en motpol, ingen pol.

Utan olycka skulle du inte kunna urskilja och känna igen lycka. Utan mörker skulle du inte kunna definiera ljus.

Det är en välsignelse att befinna sig i mörkret för det är den som får dig att finna ljuset.

Det att du är FAST i mörkret, vännen, det är en illusion, en sinnets illusion, en förståndets mall (en falsk sinnesbild som säger att saker överhuvudtaget kan vara fasta, solida, oföränderliga och definitiva) som egentligen inte existerar för inget är fast eller orörligt i livet. Det som är du är naturligt rörligt, föränderligt eftersom du ÄR liv, eftersom livet definieras som liv genom sin rörlighet och föränderlighet. Du förändras och rör dig hela tiden och det att du är i mörkret, att du lär känna mörkrets natur och definierar vad det är, är egentligen bara början på vägen till ljuset.

Det som är viktigt att minnas när du är i mörkret är att vara medveten om den där vita pricken som existerar i det svarta och likaså när du är i det ljusa ska du minnas den svarta pricken i det vita. Månen i mörkret reflekterar solens ljus och solen har sina mörka fläckar.

Det finns ingen kamp mellan motsatserna utan de representerar bara naturliga energier som alternerar och tar vid där det andra släpper taget så varför kämpa för det ena eller det andra? Det finns inget att kämpa för eller mot, det finns bara ett flöde att följa. Det som är på väg kommer ändå tids nog. Och tiden är inte viktig så varför ha bråttom? Det kommer en ny tid med andra energier. Det enda du behöver göra är att öppna dig och vara mottaglig.

Olyckan finns där tilliten till det som är större glömts bort. Ta emot och acceptera det som är så kommer du även att acceptera förändringen när den kommer.

Muslimsson

J gjorde en iakttagelse idag när vi kollade på hockeymatchen mellan Sverige och Slovakien som resulterade i en rolig diskussion om efternamn. Han hade efter åratal av hockeymatchtittande gjort en reflektion kring de tjeckiska spelarnas namn som gick ut på att det till synes alltid fattas i alla fall minst en vokal i de flesta namnen (exempel på tjeckiska namn: Vlk, Jagr, Mral o.s.v.).

Hans iakttagelse gick ut på att han tyckte att slovakerna har liknande namn men har petat in de där vokalerna som fattas i tjeckiska namn och sen spann han vidare på Lettiska namn vars egenhet ligger i att de oftast har ett s på slutet för att skilja sig från den ryska namnfloran, vilket kom av att Letterna en gång ville frigöra sig från den ryska ockupationsmakten. Vilket i sin tur fick mig att tänka på muslimer i Bosnien och forna Jugoslavien överhuvudtaget, vars namn ofta består av en muslimsk stam och en efterled (-ic, -vic, -ovic) som gör att namnen istället har integrerats i den slaviska floran av namn. Där är ju namn av typen Ibrahimovic, Omarovic och liknande vanliga. "Jaa, typ Muslimovic" tyckte J och sen hade vi skitskoj åt hur folk skulle reagera om man lade till en utländsk efterled till ett svenskt namn och vice versa.

Själv skulle jag ta ett dubbelnamn eller trippelnamn och heta typ Elisabeth Hitler (direktsnott från Bottoms Edward Elizabeth Hitler) Svenssonovic, Mustafadotter eller nåt, bara för att förvirra folk och få dem ur sina ingrodda fördomars tankebanor. J skulle heta Johan Muslimsson, Goebbels, Lundbergovic.

Gubbilska

Det är andra gången på relativt kort tid som jag blir drabbad av eller får bevittna äldre mäns humör.

Igår höll jag på att bli nedslagen av en gammal herre för att vi råkade mötas lite för nära på cykelvägen. Jag cyklade över ett övergångsställe och när jag sedan skulle svänga in på cykelvägen så kom vi lite för nära och detta var tydligen ett bra tillfälle för hans inpyrda gamla aggressioner att välla fram. Som tur var så hade jag hörlurar på mig och slapp höra några detaljer i hans verbala attack, men jag hörde att han skrek och vrålade om högerregel ("Nähä. Är det högerregel här i Sverige. Se DET visste jag inte om för jag kommer direkt från någon ociviliserad djungel och vet inte hur det går till här i den upplysta civilisationen.") och sedan tillät han sin arm FLYGA UT och nästan träffa mig i huvudet. Han var 2 cm ifrån min tinning. Denna attack och våldtäkt mot mot min person och mina vid tillfället ganska så fridfulla energier resulterade i att jag slet av mig hörlurarna och skrek tillbaka. Jag rycktes med i samma vansinne och röt att han var en gammal jävla gubbe och en stor jävla idiot.

Se där...så förökar sig energierna man sprider ut...blev du nöjd med dig själv nu, förtorkade gamla stofil? Du våldtog min fridfulla och eftertänksamma dag och här sitter jag och sprider ut dina gamla äckliga energier i cyberuniversum. Fakta: Energimanifestationer sprider sig naturligt, tyvärr. Får man skit ger man skit. (Jaja, jag tar ansvar för mina cyberspyor...men jag var f ö r b a n n a d när jag skrev detta och behövde en ventil. Förlåt.)

(Jag borde föregå med gott exempel och ta det med godan ro men jag tar ingen skit. Jag sprider gladeligen värme och kärlek omkring, initierar den gärna, mig men slänger man sin skit på mig så får man fan i mig räkna med samma energier tillbaka. Jag har så mycket hat i mig, gubbe, så ditt verkar futtigt i jämförelse och väljer man att explodera på mig så bäddar man för en energikatastrof av mindre format. Det har hänt förr att folk blivit chockerade av mina instinktiva motreaktioner på aggression. Jag har tagit så mycket skit, som genererat så mycket hat att jag inte tar mer skit. Capisce? No remorse.)

För någon vecka var jag och handlade på en större livsmedelaffär och fick även där bevittna gubbilska. När jag styrde mina steg mot äggdisken stod det ett gammalt gubbexemplar, modell välanpassad, med tillhörande gubbuniform, välrakad, välansad, ren och hel. Han såg ut ungefär som en pensionerad chef eller förman eller något i den stilen; ingen psykluffare alltså. När jag var ca tio meter ifrån så började han gorma svordomar och SLOG PÅ ÄGGEN. Ett slag bara, ett hårt, sen hade han tydligen laddat ur och gick vidare.

Kom att tänka på ytterligare en sak. När jag startade den här bloggen var det en person som undrade var fan han hade hamnat, hans slutsatser var att han hade hamnat i något jävla New Age-flum tydligen för det var vad den öppna lilla själen, bless him, skrev i en kommentar. Kan det möjligen ha varit en äldre herre med fyrkantig världssyn och inkränkt medvetande, totalt oförmögen att ta till sig nya tankar?

All inpyrd ilska. All förtorkad gammal gubbilska. Så mycket aggressioner, bara väntandes på en provokation, minsta lilla, för att få manifesteras och så att de får känna sig lite större en stund.

Det ironiska i det hela är att en motsatt energimanifestation, att tillåta sig att gråta, att tillåta sig att vara liten, att tillåta sig ödmjukhet förmodligen skulle förlösa så mycket mer i deras anspända små psyken. Ifall de tillät den hårda ytan, betonghöljet som de ackumulerat under alla år rasa så skulle de öppna up för och känna helt andra energier och förmodligen bli mänskligare på köpet, men deras futtiga egon är nog tyvärr i vägen och det sorgliga är att de säkerligen aldrig kommer att komma förbi de där små hindren, de små egona. Så väldigt synd, för deras egen skull och för de som drabbas av deras ilska...

Mod - att vara sig själv

There was no danger for the seed, the seed could have survived for millennia, but for the sprout many are the dangers. But the sprout starts towards the unknown, towards the sun, towards the source of light, not knowing where, not knowing why. Great is the cross to be carried, but a dream possesses the seed and the seed moves.

-Osho Zen Tarot

En portion ödmjukhet

Slänger jag mina sanningar i ansiktet på folk som inte bett om dem? Tvingar jag på människor min världssyn. Håller jag min världssyn för den enda rätta?

Jag kanske måste tagga ner lite...

Eller?

Att leva

Vem ska lära oss att leva? En del människor är som fågelungar som blivit utknuffade ur boet, helt utan skyddsnät. Det känns som om de blivit utknuffade av mor fågel alldeles för tidigt och utan att ha fått lära sig hur man gör när man flyger. De riktigt basic kunskaperna som att man måste ta sats och flaxa och sen styra finns inte där...

Jag var en sådan fågelunge utan kunskaper men jag håller på och lär mig. Jag lär mig på mitt sätt och ingen annan skulle kunna ha lärt mig det jag har lärt mig på egen hand. Jag fortsätter att lära mig. Jag är student i hur man flyger och jag har oceaner kvar till examen.

Är mina sanningar och de lärdomar jag tillgodogjort mig ens till nytta för någon annan undrar jag idag.

Har jag och mina kunskaper något alls att tillföra en människa vars världsuppfattning är så totalt väsenskild från min. Kan någon ha nytta av de upptäckter jag har gjort eller är det bara fåfänga att tro att man kan hjälpa någon?

Hur ska jag överhuvudtaget kunna kommunicera med en person som tror att själen inte flyger vidare då vingarna gett upp?

Så enkelt... (egentligen)

Det är rätt enkelt att vara lycklig: TA EMOT när du får. KRÄV aldrig när det inte kan ges...Flyt med i varandet, kämpa inte emot. Varför fylla möjligheternas tomrum med oro?

Splittrad

Vilken splittrad dag idag... konstaterar. Men det är okej.

Saker jag skulle vilja säga till J:

Vi behöver prata mer. "Bonda" mer. Väva de där osynliga emotionella banden mellan oss som håller oss samman när det blåser... Så vi inte vaknar upp en dag och känner oss som två ensamma, isolerade främlingar i vad som utifrån ser ut som tvåsamhet...

Hur säger man det på ett bra sätt? Jag vet att jag behöver prata mer, om sånt som betyder något men vet ju inte själv hur man gör... Jag är askass på kommunikation.

Allting stämmer så bra rent praktiskt. Vi har lite stökig dygnsrytm. Vi har samma humor. Musik upptar en stor plats i bådas liv. Vi har en stark fysisk attraktion. Vi trivs i varandras sällskap och har en schysst dialog...

Men rent själsligt då, emotionellt?

Vem är du? Vad finns i ditt inre? Vilka tankar dras du med. Vad upplever du? Hur upplever du? Vad känner du? Det är sådant som intresserar mig, men det är precis just sådant som han döljer, eller inte har kontakt med...

...

Nr 66

I sent my Soul through the Invisible
Some letter of that After-life to spell
And after many days my Soul returned And said
"Behold, Myself am Heaven and Hell"

-Omar Khayyam

Strof nr 66 ur Rubaiyat

Energivampyr NO MORE

För någon vecka sen hörde O av sig igen... Han ville vara vänner och ville hålla kontakten eftersom han uppfattade mig som en riktigt vän och sa att han var glad för att han hade fått "uppleva mig" innan han flyttade från stan. Det var ju fint. Jag blev glad, vill också vara vänner så det välkomnades.

Men saken är den att nu känns det inte alls positivt på något vis. Han bara kräver och suger energi. Jag måste tänka på honom dagligen, eftersom han vill att jag rättar hans engelskaläxor var och varannan dag och han har redan lyckats förhandla in förhållningsregler i vår kommunikation: Jag får inte nämna några eventuella kärlekar, varken nuvarande eller kommande, och jag blir så irriterad på att jag överhuvudtaget gick med på att tassa på tå för hans skull.

Vi har endast kontakt på msn men som det är nu måste jag tänka på vad jag skriver till honom, vad jag skriver under "personligt meddelande"och vilka bilder jag har. Han har redan kommenterat min presentationsbild eftersom den var för bystig och jag "visade upp mig för andra killar". Herregud, som om han ägde mig! Jag har för fan inte sett människan på ett halvår och har en ny man i mitt liv men ändå ska jag ta hänsyn till honom. Hur är det med honom då? Han behöver inte ta hänsyn till mig eller? Han kan klampa in som han vill eller?

Sista dagarna har jag inte ens velat logga in på msn, och det är bara för att jag inte vill ha med honom att göra. Har ingen mer energi att ge. Jag hade t. ex. photoshoppat en bild av mig och J med ett hjärta som bakgrund på alla hjärtans dag för att ha i min msn-presentation dagen till ära, men inte ens den kan jag lägga ut som jag vill utan att behöva tänka på eller ta hänsyn till O. Tanken var att jag skulle blocka honom så länge jag har den bilden...Men, sen slog det mig: "Vänta nu. Vad faaan... Varför i helvete ska jag tassa för honom och slicka hans röv för?"

Jag blev så ARG när jag insåg det, att han lyckats nästla sig in igen för att stjäla mer energi. Jag blir arg av att han KRÄVER mer energi av mig. Jag har slut på energi. Den tog slut i höstas och det var HAN som sög ut mig så energin sinade. Den tog slut för guds skull. HAN tog slut på den och pep sen iväg åt ett annat håll. Jag har absolut INGET att ge till den energivampyren längre.

Fy fan...

Har på ett jäkligt schysst sätt uttryckt att jag tycker det är onödigt att rätta komvuxtexter på 15 meningar och att hans lärare har betalt för det jobbet. Korrläsning av längre uppsatser eller så är en annan sak, då kan man behöva någon som ögnar igenom texten med fräscha ögon och vänner och bekanta brukar anlita mig för sådant, men detta är ju bara befängt. Funderar på att blocka honom på msn också... Jag avvaktar så länge. Kräver han något mer så tänker jag vara ärlig och säga att han inte kan komma och kräva ett jota av mig. Då blir det blocken, rakt av! Jag tänker INTE ge något mer till honom.

Jag har slutat slicka röv. Jag slickar varken hans eller andra energislukande narcissisters rövar längre. Det handlar om att ge och ta. Och det jag får, det ger jag tillbaka.

Får du skit så vet du vad du själv gett. Det kallas naturligt energiutbyte.

Suger du ut så stänger jag banken. Det handlar om överlevnad.

Mer Huxley

Aldous Huxley om uppfostran och utbildning och språkets begränsningar:

"All vår uppfostran, vare sig den är litterär eller vetenskaplig, allmän eller specialiserad, är företrädesvis verbal och därför dömd att misslyckas. I stället för att göra barnen till mogna, vuxna människor gör den dem till naturvetenskapare som står fullständigt ovetande inför naturen, till humanister som inte vet någonting om humanitet och mänsklighet.

Gestaltpsykologer sådana som Samuel Renshaw har hittat på metoder för att vidga den mänskliga förnimmelsens fält och öka dess skärpa. Men får de stöd av våra uppfostrare. Svaret är nej.

Lärare i alla sorters psyko-fysiska färdigheter, från spådomskonst till tennis, från dans på lina till bön, har genom försök och misstag upptäckt villkoren för den maximala prestationen på respektive områden. Men finns det någon miljonfond för ett projekt att samordna dessa empiriska rön och på den grunden bygga upp ett system som bättre kan utveckla vår skapande förmåga? Åter måste svaret såvitt jag vet bli nej.

Alla sorters sekterister och konstiga kroppar lär ut alla sorters system för att vinna hälsa, lycka och själsfrid. För många av deras klienter är dessa system påtagligt effektiva. Men har man någonsin sett en aktningsvärd psykolog, filosof eller präst dyka ner till djupet av dessa underliga och, det skall erkännas, ibland illaluktande källor för att åtminstone undersöka om inte på botten av dem döljer sig en liten anspråkslös sanning. Ännu en gång måste svaret bli nej.

Se bara på meskalinundersökningarnas historia. För sjuttio år sedan beskrev framstående vetenskapsmän de transcendentala upplevelser som människor med god hälsa under riktiga villkor och i rätt anda blir delaktiga av då de brukar drogen. Hur många filosofer, hur många teologer, hur många professionella uppfostrare har haft djärvheten och nyfikenheten nog att vidga dessa "portar i muren"? Finns det överhuvud taget några som gjort det? Svaret är alltjämt nej.


I en värld, där den verbala uppfostran är dominerande, finner högt bildade människor det omöjligt att ägna allvarlig uppmärksamhet åt annat än ord och begrepp. Det finns alltid pengar till lärostolar i den prilliga sortens vetenskap som söker svar på den allt överskuggande frågan: Vem påverkade vem att säga vad när? Även i vår tekniska tidsålder står den verbala humanismen högt i kurs. Den icke verbala humanismen, den konst och vetenskap som består i att vaket iaktta elementära fakta i vår tillvaro är nästan fullständigt ignorerad. En katalog, en bibliografi, en definitiv upplaga av en tredjerangens versmakares "ipsissima verba", ett jättelikt index för att göra slut på alla index - sådana planer liksom varje annat verkligt alexandrinskt projekt är på förhand garanterade allmänt gillande och finansiellt stöd. Men om det gäller att försöka ta reda på hur ni och jag, våra barn och barnbarn skall bli mer mottagliga, mer intensivt vakna för den inre och den yttre verkligheten, mer andligt öppna, mindre benägna att på grund av psykologiska misstag göra oss själva fysiskt illa och bättre i stånd att kontrollera vårt autonoma nervsystem - när det gäller sådana former av icke verbal uppfostran, långt mer fundamental och långt mer ägnad att bli till praktisk nytta än någonsin svensk gymnastik, då hittar man inte en anda aktningsvärd person vid en enda aktningsvärd högskola eller kyrka som vill lägga två strån i kors för saken. Verbalisten är misstrogen mot den icke verbale; rationalisten fruktar det icke rationella fenomenet; intellektualisten känner att "vad vi bara ser är främmande för oss och behöver inte göra intryck på oss."

Dessutom måste man lägga märke till att en sådan undervisning i icke-verbal humanism inte skulle passa in i något av våra uppfostringsfack. Den skulle inte vara religion, inte neurologi, inte gymnastik, inte filosofi, inte statskunskap, inte ens experimentell psykologi. Under sådana förhållanden blir ur akademiska och ecklesiastika synpunkter frågan obefintlig och kan tryggt ignoreras eller med ett beskyddande leende överlämnas till dem som den verbala ortodoxiens fariséer kallar kvacksalvare, charlataner och dilettanter."

Den tunna röda linjen

FANTASTISK FILM. Jag är mållös.
_____________________________________________________________________

En bild säger mer än tusen ord?

Aldous Huxley om språk:

"'Vi pratar alldeles för mycket', skrev [Goethe] då han nått mogen ålder, 'vi borde tala mindre och teckna mer'. För min personliga del skulle jag gärna helt och hållet avstå från att tala och liksom den organiska naturen meddela allt vad jag hade att säga i utkast. Detta fikonträd, denna lilla snok, kokongen där på min fönsterpost som lugnt väntar på sin framtid, allt detta är betydelsefulla tecken. En människa i stånd att riktigt tolka deras mening skulle snart bli i stånd att ge avkall på allt vad det skrivna och talade ordet heter. Ju mer jag tänker på det, desto mer slår det mig att det är något futilt, något medelmåttigt, ja jag frestas till och med att säga något narraktigt i språket. Och däremot, hur griper inte naturens tystnad och allvar när man oförströdd ställs ansikte mot ansikte med den, till exempel i en ofruktbar bergskedja eller i de uråldriga kullarnas ödslighet." Vi kan aldrig ge avkall på språket och de andra symbolsystemen, ty det är genom dem och endast genom dem som vi har lyft oss själva upp från djurens ståndpunkt till mänsklig nivå. Men det är lätt för oss att bli dessa systems offer lika väl som dess profitörer. Därför måste vi lära oss att handskas med orden på rätt sätt men på samma gång bevara och om möjligt intensifiera vår förmåga att se världen direkt och inte genom begreppens grumliga synglas. Ty begreppen förvanskar fakta, klistrar vilseledande etiketter på dem och stuvar in dem i abstraktionernas fack."

Cosmopolis

Copyright©Desillusionerad2006

75 Degrees

"You know I'm afraid.
You know I'm scared.
And so are you.
And so is he.
And so is she.
So, what is the point of trying to hide?"

-Richard Ashcroft

Revolution des Viaducts

Paul Klee (1937)

Doors of Perception

"Om förnimmelsens portar renades, skulle allting visa sig för människan som det är, oändligt."

William Blake

På flera ställen i boken (Aldous Huxley - En port till andra världen) avlägger jag ett stort asgarv. En del partier är riktigt humoristiska, samtidigt som de är hur kloka som helst:

Ex 1:
"Och hur som helst, min kropp föreföll i stånd att helt och hållet ta vara på sig själv. Allt vad det medvetna jaget kan göra är att formulera önskningar, som sedan verklställs av krafter som vi mycket litet kontrollerar och inte alls förstår. När jaget gör något därutöver - när det anstränger sig alltför mycket till exempel, när det oroar sig, när det plågar sig för framtiden - så sänks effektiviteten hos dess krafter och det kan till och med uppstå sjukdomar i den försvagade kroppen. I det tillstånd, vari jag befann mig, var medvetandet inte hänvisat till något jag; det var så att säga "sin egen". Det innebar, att den fysiologiska intelligens, som kontrollerar kroppen, också var sin egen. Den beskäftige neurotiker, som i vanliga vakna stunder ständigt försökte att sköta ruljangsen, var lyckligtvis ur vägen."

Ex 2:
"Konfronterad med den stol som såg ut som den yttersta domen - eller rättare sagt med en yttersta dom som jag efter en lång stund och inte utan svårighet igenkände som en stol, höll jag på att gripas av panik. Det här, kände jag plötsligt, var att gå för långt. Även om det man gick till var en allt intensivare skönhet, en allt djupare meningsfullhet. Vad jag var rädd för - det står klart sedan jag nu efteråt analyserar min rädsla - var att bli överväldigad, att råka i upplösning under trycket av en verklighet som var för stor för mina sinnen, vana vid att leva i en värld av bekväma symboler."

Ex 3:
"Vi gick ut på gatan. En stor bil i mattblå färg stod parkerad vid trottoarkanten. Vid åsynen av vagnen greps jag plötsligt av en överväldigande munterhet. Vilken självbelåtenhet, vilken absurd egenkärlek utstrålade inte från de strömlinjeformade och blanklackerade ytorna! Människan hade verkligen skapat den här tingesten till sin avbild - eller rättare sagt till sin romanhjältes avbild. Jag skrattade så tårarna rann utefter kinderna. [...] Och vi befann oss plötsligt vid en korsning på Sunset Boulevard, fastkilade i trafiken. Framför oss och vinkelrätt mot vår riktning kom en evinnerlig ström av vagnar, tusentals, alla lysande granna som en annonsörs dröm, den ena löjligare än den andra. På nytt greps jag av ett nästan krampaktigt skrattanfall."

Personlighet

En människa är inte en prydlig personlighet, en färdig produkt i en förpackning med ett bestämt syfte. En människa är en motsägelsefull sammansatt varelse, bestående av det högsta gudomliga och det lägsta djuriska. En människa går inte att fånga i en form. Man kan se människans "form" och man kan skymta människans "innehåll/själ" men man ska komma ihåg att man tolkar allt med sina egna referensramar. Man tolkar det mesta utifrån det man redan upplevt, upplevelser som man gjort till mallar. Allt och alla vill människan sätta i fack och sätta etiketter på.

Jag har alltid haft svårt för att acceptera hierarkier och titlar. Jag har aldrig i hela mitt liv velat kallat mig för konstnär, poet, fil. kand. eller författare eller what ever, även om jag skulle kunna. Det känns så fånigt. Ungefär som att man valideras och får existensberättigande genom att ha en titel. Så befängt. Det jag är idag är jag kanske inte imorgon. Jag utvecklas. Jag lär mig. Jag är inte en färdig produkt.

Dessutom är jag människa, mer ska faktiskt inte behövas för att jag ska vara i en position att begära respekt från mina medmänniskor, såsom jag respekterar andra människor utan att ta hänsyn till vad det står för eller efter deras namn i telekatalogen.

Människor som vägrar att etiketteras, som är komplexa, djupa, mångfasetterade och som är hala och svåra att greppa, som jag inte förstår mig på så där på en gång, det är de jag blir tagen av. Jag fascineras av dem som inte låter sig fångas. Det är de som vidgar mina vyer och får mig att tränga över fördomarnas begränsningar. Det är de som vidgar min värld. Det är de som får min värld att bli större. De som både är små och stora samtidigt. De som är ärliga, utan fasader och personlighetsmasker. De som låter sina själar vandra på långa resor, vare sig det är upp i de gudomlig sfärerna eller ner till svaveldoftande underjordiska grottor. De som reser och går vilse men som hittar tillbaka för att de känner sin kärna. De som vet att de kan landa på en säker plats. De som inte begränsas av egoistiska motiv och mediakåthet, de som är beyond trendtyckarnas små domäner och som har genomskådat samhällets kulturella föreställningsgränser. Jag fascineras av dem som inte låter sig fångas i mina fördomars nät. Good on you! Ni gör min värld större. Jag växer med er.

Väx! Bli större! Vidga dig, träng igenom murar, uppåt, utåt, inåt neråt!

Men gör det med kontemplation; det går inte att leva sant om man hela tiden är i ett stresstillstånd. Snabbhet och tempo har inget värde i sig. Tid är ett överskattat hjärnspöke.

Bli motsatsen till sinnenas Gollum!

Broder Aldous

Skulle kännas lite fånigt att gömma sig bakom andras ord, eller försöka ge sina egna tankar bekräftelse genom att citera erkända tänkare och författare, men jag tycker det är så häftigt att få mina tankevärldar bekräftade av andra människor, sen är det inte av vikt om de heter Aldous Huxley, Hermann Hesse eller Birgitta Vanlig Svensson liksom. Bara det att man har varit i liknande tankesfärer är coolt. Det gör dem till mina bröder och systrar. (Jag menar naturligtvis INTE att jag är ens i närheten av Huxleys eller Hesses geniala tankekapacitet, intellektuella skärpa, bildning och vassa verbalitet. Utan jag menar självklart att jag känner släktskap med dem för deras idéer om gudomligt ljus, nåd och upplysning. Man behöver inte vara ett geni för att ha sådana upplevelser.)

Jag började idag läsa Huxleys "En port till en annan värld". "Doors of Perception" på engelska. Den boken borde jag läst för 15 år sen men idag fick jag den i min hand...

I boken skriver Huxley om sina upplevelser efter att ha intagit 0, 4 g meskalin:

"När jag tänker tillbaka på denna min upplevelse, så finner jag att jag måste instämma med dr C.D. Broad, den eminente Cambridgefilosofen, då han skriver följande: "Vi skulle göra klokt i att allvarligare än hittills ta i betraktande Bergsons teori om minnet och sinnesförnimmelserna". Tanken är den att hjärnans, nervsystemets och sinnesorganens funktion är huvudsakligen eliminerande och inte producerande. Var och en är i stånd att i varje ögonblick minnas allt som någonsin har hänt honom, liksom han är i stånd att förnimma allt som allestädes sker i universum.

Nu är det hjärnans och nervsystemets uppgift att skydda oss från att bli överväldigade av denna mängd av till större delen onyttiga förnimmelser. Det mesta av vad vi i och för sig skulle vara i stånd att varsebli och minnas blir uteslutet och blott ett litet speciellt urval av nyttigt vetande släpps in i medvetandet. "I överensstämmelse med en sådan teori skulle var och en ibland oss potentiellt vara det Universella Sinnet." Men vi tillhör nu en gång djuren, och som sådana är det vår enda uppgift att till varje pris överleva.

För att göra ett sådant biologiskt överlevande möjligt måste innehållet i det Universella Sinnet slussas genom hjärnans och nervsystemets spärrventil. Vad som slipper igenom denna ventil är ett ynkligt litet flöde av det slags vetande, som hjälper oss att leva vidare på ytan av denna besynnerliga planet.

I syfte att formulera och uttrycka innehållet i det på så sätt reducerade vetandet, har människan uppfunnit och i oändlighet utbroderat dessa symbolsystem och underförstådda filosofier, som vi kallar språken. Var och en av oss är på samma gång den språkliga traditionens profitör och offer - profitör så långt som språket ger tillgång till den samlade erfarenhetensskatten och offer såtillvida som språket befäster den enskilde i hans tro på det reducerade vetandet som det enda existerande. Genom denna tro försvagas hans verklighetssinne och han blir böjd att ta föreställningar för fakta och ord för verkliga föremål.

Vad som på religiöst språk brukar kallas "denna världen" är det reducerade vetandets värld sådan den kommit till uttryck i och så att säga petrifierats av språket. De skilda "andra världar", med vilka en människa då och då når spridda och flyktiga kontakter, är lika många element i det totala vetandet, som tillhör det Universella Sinnet. De flesta människor har i allmänhet kännedom om blott det som passerar hjärnans och nervsystemets spärrventil och detta erfarenhetsmaterial får i det lokala språkbruket gälla för det genuint verkliga.

Men så finns det några människor, som förefaller att vara födda med en biledning som kringgår spärrventilen. Andra åter tycks kunna temporärt förvärva sådana biledningar, antingen spontant eller genom avsiktliga "andliga övningar", hypnotism eller droger. Genom dessa permanenta eller temporära biledningar strömmar om inte "allt som allestädes händer i universum" (ty biledningarna avskaffar inte spärrventilen utan huvudmassan av innehållet i det Universella Sinnet förblir utestängt) så åtminstone något mer och framför allt något annat än det sorgfälliga urval av "nyttigt" material, som vårt begränsade individuella medvetande betraktar som den fullständiga eller i varje fall tillräckliga speglingen av verkligheten."

Fantastiskt... för mig är detta magiskt att läsa. Men detta är bara ett exempel bland allt annat underbart som står att läsa i boken.

Guru

Sett på TV på programmet "Safran vs God". Dialogen är inte exakt citerad. Bara ungefär så som jag minns den. Safran frågar en gammal indisk man, en s.k. guru om livets mening:

Safran: "Kan du säga mig vad livets mening är?"

Guru: "Vem är det som frågar?"

Safran: "Jag."

Guru: "Vem är du?"

Safran: "Jag. Den person du ser framför dig här. Den form som uppenbarar sig framför dig"

Guru: "Vem är du?"

Denna dialog följdes av en fnysning från J som satt bredvid mig. Jag fattar precis vad det är den indiske gamle mannen vill åt men jag ids bara inte förklara för J. Fattar man inte så spelar det ingen roll hur mycket man förklarar för någon...

Vem är du? Är du din personlighet? Är du, ditt jag, begränsat till den form och de idéer och åsikter folk ser utifrån. Är du dina kläder, dina åsikter, dina senast lästa böcker, dina senast tänkta tankar, dina senast yttrade ord? Människor identifierar sina själv med sin personlighet. Är din personlighet allt du är? Begränsar du ditt själv, din kärna, din själ till det folk kan se utifrån... En sån synd.

Världen är större än så.