Svart fält

Alla människor slåss med något svart inom sig
En del vet inte ens om att de har det
Men det kryper fram bakom deras ryggar

Vissa projicerar
Ser det i andra men aldrig i sig själv
Vågar inte se sig själv i spegeln

Andra låtsas inte om och förtränger det
Dyrkar bara ljuset
Men det andra
Det hittar ändå sina vägar ut

Åter andra kämpar omedvetet
Krumbuktar och har sig
Duckar och väjer
Men vet inte för vad

Några lever ut det
Men är ändå alltid oantastligt rättfärdiga
Det finns där ändå

Som hon som hoverar om sitt ”ljus” och sin förmåga till kärlek
Och samtidigt medvetet trycker ner någon annan
Omedveten om negativiteten i det hon just manifesterat
Sen tycka synd om
För det hon själv åsamkat
Släta över utan att rikta frågan inåt

Som hunden som kommer och luktar
Nosen täppt men skäller ändå
Sätter på för dominansens skull
Rättfärdigad av sitt kön
Utan att se helheten

Som hyndan som njuter trots att
Eller för att någon annan tagit på sig dominansens tyngd
För att få vara en vit prick
I det allestädes närvarande svarta fältet
En kort stund

Spel
Bara spel
Kamp
Bara med sig själv
Egentligen

Varför inte låta det finnas i medvetenhet
Låta det gemensamma mörka föra samman
Inte för att kämpa emot utan för att se att vi alla har det
Jag ser igenom dig för att jag har det själv

Finns inget att dölja
Inget att täcka över
Även det är vackert
Helhet är ännu vackrare

Efter kyssen kommer det
Helandet

Och jag
Jag pratar bara med mig själv
Jag talar tvådimensionellt
För att försöka fånga det multidimensionella
I mig själv

Upplyst förvirring, negativ förmåga och Spunge Bob Babe

Bob skriver riktigt bra. Gillade det där "förmågan att hysa två motsatta tankar i huvudet utan att helt bryta ihop". Hela mitt liv har varit en träning på det... Så fort vitt tänks så möter svart upp. Det är så scorpio...Det har varit en plåga men jag håller fortfarande på att lära mig hantera det. Det finns till och med något vackert där...det skymtar då och då och lockar mig till att vilja fånga det.

Jag har ingen aning om min envishet att vandra ensam sätter käppar i hjulet för min själ eller om jag faktiskt följer min väg precis som den är menad för mig. Jag vet faktiskt inte det. Men jag kan ana.

Ibland har jag ingen aning om var skåpet ska stå. Men det har å andra sidan inte du heller. Men den som står ut med ovisshet och kan acceptera att vi faktiskt inget vet lär väl ha en mjukare själ vid slutet. Om nu själslig böjlighet och flexibilitet är något att eftersträva. Inte ens det vet vi. Kanske ska vi bli hårda som stål. Skära oss loss från vårt öde genom separation. Finns ju de som hävdar det också. Men det tilltalar inte min oxsjäl...kan flörta lite med det där, det är ju också en del av mig, men inte bli. Aldrig fullkomligt. Det är då själen dör. Men kanske är DET en födelse till något nytt? Men till vad? Evigt liv som vampyr? Nej, tack...

Vandrar på egen själsstig, något förvirrad. Står då och då ödmjuk inför de större krafterna. Hellre det än vara på ytan, bensäker och hjärntvättad på en motorväg av andras sociala, politiska, samhälleliga, klasstyrda, andliga och religiösa tankeföreställningar.

Det enda jag kan veta är att jag tycker det ger mig mer spänning och tillfredställelse att följa egna spår och när det visar sig att de har följts av andra. Det är sådana möten som jag gillar. Det är då magin uppstår...något slags bekräftelse på att de också sett det man själv sett. Men jag vill själv SE först, bekräftelsen är sekundär...välkomnas gärna med en rysning efteråt. Jag älskar det där. Och när andra möter upp och hittar mig...magiskt. Borde ske lite mer ofta bara. Måste öva mer på magnetismen ;)

"Negativ Förmåga, det är när människan har förmågan att befinna sig i osäkerheter, mysterier, tvivel, utan att irriterat sträcka sig efter fakta och förnuft." /John Keats

...Det är bara det att det finns liksom inga fakta, bara föreställningar och tolkningar och teorier, och jag vill göra mina på egen hand.

Ensamhet

Det var längesen jag var ensam i fem dagar. Fantasi, tankar, själ vågar sig fram. Intrasslade introverta tentakler nystas upp och sträcks ut. Hela jag blir större, får växa.

Det har varit trevligt att åter fräscha upp bekantskapen med ensamheten. Så trevligt att jag kommer att sörja den en aning när den tillfälligt försvinner igen...

White Rabbit

Wolf hungry
South node unsoothed
Apple uneaten
Lovegrove unbuilt
Se dest not it

Let go

Let go

North node is White

Or Grey if you like it

Run rabbit Run

Go

And let Love in

Rumsminne

Någon gasar sig ständigt död i garaget

Motorljud
Motorljud

Mord på blå matta är nog min merkurius
Bara blåst i halsen
Vinden viner

Vet inte vad jag kan göra för dig…
Låt mig vara nu
Jag har nog med mitt

Ur "bräcklighetens poetik"

"Det finns väg tatuerad i din fotsula. En jord full av riktningar. Och du är här nu. Du behöver inte vara framme. Aldrig. Din tvekan är ett tangoskepp rymligt nog. Den nervöse är vid liv. Varje gång du härmat perfektionen har du adderat ensamhet till den här världen - som så mycket hellre designar om sina skyddsrum än river ner dem." /Bob Hansson

Bottenmete.com

På en stol tillverkad av den onämnbare sitter han och väntar
Då och då under blåmånetider händer det att han får äran att dra upp en hudlös karp
Han har kämpat med en och annan
Han ser dem som demoner
Det går ut på att vinna
Han släpper dem ju ändå fria igen
Ut i underströmmarnas mörker
Hon är stjälpt, säger han
Livet hör på
Annorstädes vet man

Och i skenet av den blå
Synes allt ändå vackert

Första i synen

Knackningar, utomjordiska mynt som räddats ur eld skrapar. Och i morse såg jag skymten av en rygg. En man. Jag blev inte rädd. Jag vill uppleva allt.

Sexton

Och mitt i allt detta lilla, men stora, för det är mitt liv; tar du som jag sett som obetydlig en stor plats. Det var du som sände mig den tänkande filosofen. Han med hakan i knuten näve. Min Part Fortuna på 16 grader. Och jag har alltid sett dig som tvilling fast du inte är. Men det kommer du inte ens ihåg. Vi ÄR förklädda. Så små, så stora. Men...skapar vi verkligen, eller spelar vi bara efter manus?

Och när du ringer för att prata kommer vi bara befinna oss på ytan… är det för isen?

Gruvsjäl

I början var det grått
På ytan men utan egen vy
Röster från alla håll

Men jag lät det gräva sina egna tunnlar
Och nu vet jag

Det vet mer om mig
Än vad du någonsin kommer göra

Den enda röst jag följer
Kommer inifrån

Och jag vet
Att i kaos finns struktur
Den blir urskiljbar i mörkret

Där är
Pågående krig
Underströmmar
Krafter större
Än dig och mig

Det känns som om slöjorna ödesdigert faller
Livet blåser på mitt bara skinn
Jag står naken inför skönheten

Center

Du. Undrar vad jag håller på med.
- Går du inte runt i cirklar lite grann?
- Kommer du någonvart?

- Du ser. För att befästa sitt kärndjup,
utvidga sitt gravitationsfält,
måste man snurra kring sin egen axel.
-Det är helt enkelt så man gör när man går min väg.
Säger jag.

Perspektiv-haiku

Djupt inne i en havsblå himmel, en halv måne. Skiftar fokus. Ser ner på gatan, framför mina fötter. Där står:

"Håll ut näktergal!
Ur djupet växer det fram -
vi är förklädda."

Överjordisk rysning. Skulle vilja kalla det transformationspoesi.

Tack, Tomas Tranströmer...

På dagen efter sjätte månen

Onämnbar incident
Tumlöshet
Hemlöshet

Akut var namnet på förra inlägget va...

Tre tunga Wake Up Calls på kort tid nu. Alla med en gemensam nämnare. Jag måste börja ta hand om mig. Jag är inte odödlig eller osårbar på något sätt...dags att inse. NU. Annars är det läge att börja undra vad som komma skall. Gotta get a grip.

Mitt i alltihopa: Sådan tacksamhet för alla människor som finns där i min närhet, familj och vänner, och för ett fungerande högciviliserat samhälle som i alla fall just nu verkar funka som ett nyoljat maskineri och som gör saker så mycket enklare för människor som mig, människor tillfälligt "i nöd". Tack, tack...tack.

Och när jag tänker på vad som finns där ute så känner jag mig inte ens prövad. Det finns krig, det finns tortyr, det finns människohandel. Men sånt behöver jag inte ens tänka på.

... Och... Vi var vakna, vi överlevde. Det var alltså inte riktigt dags lämna in handduken. Bara dags att "vakna". Och jag tror jag blev varnad, förstod bara inte budskapet. Men sex månar makes sense, nu när jag lägger ihop ett och två. Borde varit lite mer vaken bara och en aningens lite mindre rock'n'roll. Men det löste sig bra ändå.

Jag har valet att unna mig lyxen att i fortsättningen bara affirmera gullregn, regnbågsdis, lotusdagg och nektar. Så bra har jag det. Wake Up nu...