Det känns faktiskt som om jag sväljer och slukar min svans hela tiden. Som om man ständigt gör samma insikter och processar samma saker om och om igen, i en evighetsloop, fast på ett högre och högre plan för varje gång kanske...
"Ångest är det man har när livet händer"... inte menat att man ska ha det vid sidan av livet. Eller att man ska hoppa av livet när man har det, det är bara en naturlig del. Sen kan man jobba för balansen. Man MÅSTE jobba för balansen. Det mörka får ju inte heller ta över. Sen säger jag inte att man inte får ta time out från livets alla krav. Ibland måste man det bara, men det får ju inte bli ett permanent stadie...
Därför jag försöker yoga, gå kurser, promenera, träna och göra saker fast jag egentligen mår skit. Jag har insett att jag måste om jag ens ska komma i närheten av integration...balans. Men man måste nå botten först innan man kan ta sats mot botten och putta sig uppåt med tårna. Man måste känna att man riktigt drunknar först... sen kommer ljuset...eller åtminstone en antydning, eller nåt... så funkar det tror jag. Sen är det ju en annan sak att det är en lång, lång väg upp men bara det att man tagit ut rätt riktning är ju bra...
"Twin Flames Balance, Reunion of both aspects of your soul at Zero Point"
Om man integrerar sig, integrerar både sitt mörker och sitt ljus, sitt yin och sitt yang så blir man ett med centret som förökar sig i den eviga fraktalen...du blir ett med Gud. Är det bara i mitt huvud som det här är så vackert och fantastiskt just nu?
Gud är inte bara ljus, Gud är både och som färdas i en evig fraktal...
Gud och "djävul" bildar en helhet...inget annat. Hur jävla fel svängde man inte i kristendomen när man upphöjde bara ljuset, det man kallade Gud...och djävulen fick "falla"...däri ligger alla jävla missförstånd. Inte undra på vi inte hittar till helheten...att vi alltid känner att det är fel på oss. Ständigt dåligt samvete bara för att vi är människor...
"The alchemists, who in their own way knew more about the nature of the individuation process than we moderns do, expressed this paradox through the symbol of the ouroboros, the snake that eats its own tail. In the age-old image of the ouroboros lies the thought of devouring oneself and turning oneself into a circulatory process, for it was clear to the more astute alchemists that the prima materia of the art was man himself.
The ouroboros is a dramatic symbol for the integration and assimilation of the opposite, i.e. of the shadow. This 'feed-back' process is at the same time a symbol of immortality, since it is said of the ouroboros that he slays himself and brings himself to life, fertilizes himself and gives birth to himself. He symbolizes the One, who proceeds from the clash of opposites, and he therefore constitutes the secret of the prima materia which [...] unquestionably stems from man's unconscious'. (Carl Jung, Collected Works, Vol. 14 para.513)"
Om man tänker sig Ouroboros (om man ser det lite mer abstrakt som en spiral tvinnad av mörker och ljus) som en fraktal så kanske man börjar fatta vad universum är... eller hur universums väv ser ut...
I get the whole picture now...tror jag. Men oj, gör jag verkligen det...men då måste ju en integrerad gud vara intvinnad i en annan integrerad gud som i sin tur bildar en gud som bara är en halva av en större gud som måste möta sin motpart för att bilda en större Gud osv...haha. Nää, min hjärna är för liten för sånt här... men snacka om hjärngympa... och ett helt annat evighetstänk...för att inte tala om en helt annan syn på Gud och expansion... trodde jag fattade men vet inte om jag gör det riktigt...
Jag måste vara helt retarded som funderar på sånt här vid 37 års ålder, eller var det fler än jag som inte hajade Black Sabbath's "Spiral Architect" när man var tonåring...haha.
Tillbaks från terapiande. Börjar känna att det ger nåt det här. Känner mig lite klokare för varje gång. Dagens slutsats: Allt är inte på blodigt allvar, allt är inte på liv och död. Jag måste lära mig leka mer, ha kul. Fan inte undra på man är fobiskt rädd för livet om allt utspelar sig på en jävla tjurfäktararena där blod ska utgjutas och offer krävas. Jag var säkert en känslokall matador i mitt förra liv och det här är karmas ironiska sätt att hämnas på mig, att låta mig återfödas som en evinnerligt orolig oxe. Ständigt rädd för det där sista dödande utfallet...ständigt ett offer för andras handlingar och destruktiva kraft. Men... nu är det faktiskt så att jag inte är ett offer om jag inte själv sätter mig i offrets roll. Jag har all kraft att skydda mig själv. Om det nu ens skulle behövas.
Sen börjar jag bli på det klara med att det inte ska ligga på mitt samvete att jag inte känner förtroende för folk som inte ens försökt vara förtroliga...faktiskt inte så konstigt.
Gud vad det är skönt att få komma upp och andas lite luft, vill inte hamna i mörka hålet igen. Lighten upp snälla jag...
Förresten: "Bajsa inte i sandlådan om du vill leka där igen" är ett bra motto som alla borde ta till sig.
Konstig dag. Vakna, upp och hoppa. Cykeltur över hela stan. Hard core magdans med myntskramlande höftskynke. Cykeltur över hela stan tillbaka. Sen vara tröstpris åt någon som känner sig sviken av någon annan, men inte vill berätta. Någon ligger och sover på mitt sovrumsgolv. Jag dricker upp någons sprit och klurar på vad fan som hände. Längtar efter cigg. Men det är väl livet… Another day in paradise. Och jag vet inte ens vad jag känner. Nästan lite skönt. Måste man känna så jävla mycket jämt.
Whatever...
Jag såg den...månförmörkelsen...
And someone's getting born
And someone's getting killed
Somebody falls in love
Somebody falls from a window-sill
But you, you just sit tight
Hiding out from life
And you cannot set the world to rights
But you could stop being wrong
Tonight...
/Jarvis Cocker
Blev liiite smått besviken när jag hörde singeln Love is Noise första gången. Tyckte McCabes sublima gitarr försvann och drunknade bakom den där hit-makar-loopen som är genomgående i hela låten. Men efter ett par lyssningar så har den faktiskt växt som fan i mina öron. Nu bara älskar jag den. Och så är det faktiskt så att efter att ha hört prover på resten av albumet så kan jag förlåta dem för att de faktiskt vill sälja (med en hitsingel som lockbete) och för att de varit trogna sig själva och sitt sound på resten av låtarna. Ser verkligen fram emot att få höra hela albumet nu, kan inte vänta! :)
...Och hittills har jag bara stött på ett band som med musik kan illustrera hur det låter när skira moln rör sig i skyarna, eller när regntunga molnmassor skingrar sig för att ge plats åt solens efterlängtade, genomträngande ljusstrålar...de är de enda som får min själ att vilja flyga där uppe.
Jag står vid en tröskel nu, det är så tydligt. Min känsla av min inre process synkar med det som sker i det yttre. Så jag vet att det är rätt, att det är dags. Dags att ta sig över en tröskel...Jag är rädd men jag kommer aldrig förlåta mig själv om jag inte tar chansen till förändring. Förändringens vindar som jag suttit och väntat på och suktat efter i något år nu, nu verkar det komma av sig självt. Tog ett steg och testade marken och möttes av en utsträckt hand. Det vore galenskap att inte ta den.
Så, okej då. Jag hoppar :)
Den här tiden från nymånen för en vecka sen till fullmånen kommande lördag ska visst vara en tid av uppgörelser. Ja, det kan väl jag skriva under på så här långt.
Sure, bring it on - I will stand my ground. Men kom ihåg vem det var som attackerade först. Det har fan i mig aldrig varit jag.
"Den som hjälper dig krama din egen skugga är din bästa vän, men så länge du inte kramat den är hon din fiende". /Jag
Nu har jag äntligen sett hela filmen YES, regisserad av Sally Potter. Hon är en poet och en alkemist. Alltså på riktigt. Vem annars skulle kunna väva in alkemistisk symbolik på det där underbart poetiska viset och dessutom få det att låta vackert när hon låter karaktärerna prata om kabbalistisk numerologi på vers. Och alltid de där kontrasterna. Svart...vitt. Så sjukt vackert...ryser. Mitt manliga sällskap var dock inte lika såld på Sally, haha. Han gillade iofs hennes film Orlando bättre. Den är ju också fantastisk, men på ett annorlunda sätt.
Svart, vitt. Ett...två. There is only yes. Noll finns inte, inte heller ett nej.
Och gissa vad huvudkaraktären hade för yrke: Molekylärbiolog. Tihi...Och igår ramlade jag in på en sida där det stod om testosteronmolekylen. Mycket molekyler nu. Jag tänker att man är sammanbunden till sina nära, kära och bekanta på det viset. Man utgör en mänsklig molekyl...osynliga band.
