Humor eller Lynchning

Det här med synkronicitet verkar ju funka fint att acceptera när det är bra grejer som händer. Typ, det och det sammanföll och det var så bra så det kan inte ha varit en slump, det var guds försyn eller de goda krafternas inverkan eller ödet eller whatever. Men vad kallar man det när saker och ting sammanfaller nåt så inihelvete dumt, knäppt, och blir fel på alla jävla sätt och vis? Är det också synkronicitet, nån jävel som jävlas eller ren jävla slump?

"I don't want to start any blasphemous rumours
But I think that God's got a sick sense of humor
And when I die I expect to find Him laughing"

/Depeche Mode

Luftiga löften

Det ordnar sig på bästa sätt, sa han, den vackre...och jag ville tro honom.

Men jag undrar om han kommer ihåg att ordna det...

Beyond Gollum

Usch, har blivit påmind om dvärgar och troll igen. Ett specimen av den senare sorten sitter i sin unkna källare och gnider händerna, axlarna uppdragna mot flinten och gottar sig åt att han lyckats komma över "information". Obs, det är information! Inte lösa rykten, subjektiva utsagor, personliga tolkningar eller så, sånt som sägs av folk med egna bakomliggande motiv. Nej, det är information, minsann. Fakta! Woooooouuu! *spöke i lakan* Nämen huuu så läskigt! Undrar vad han hade tänkt göra med den. Kanske sälja till George Bush så han kan använda det i kriget mot Irak eller nåt. Bomber och granater.

Den mediokre lyssnar på vad som sägs, den kloke funderar på varför det sägs medan dåren mjölkar fram det han vill veta.

Det är för övrigt samma person som suttit och insinuerat att han har spy på min dator. Jag har ju så mycket viktig "information" på den. Det kan handla om liv och död, serru. Ju större och farligare han försöker måla ut sig desto mindre och ynkligare blir han, spyflugan Orvar.

911 Reasons

Idag har jag ännu fler anledningar att gråta. Livet är fan en parodi på sig själv. Fiction har inget att sätta emot livets egen påhittighet...ibland är det vackert, ibland inget annat än bittert och extremt ironiskt. Som om det vore upplagt för att jävlas med en på det allra grymmaste sättet.

Rift

Jag har en totalt kluven upplevelse av livet som människa då vi kontinuerligt alternerar mellan att vara magiska ljusvarelser och intetsägande lortar. Eller det kanske bara är vi 71:or som känner så.

Will never get a hang of it...

Forth

"In one word: Israel"

What on this spinning planet did you mean by that?

Road on My Shoulder

I had the dream
Then I saw your words

Rolling in on the orange road
on my right hand shoulder

There’s a crooked house and a rolling shoulder
You know that’s where we gonna go
I saw our roads connecting

Then we reached that holy place
The glowing space

The Zero Reel

The question stands on its own
I’ve always wanted to ask it
Cause I’ve seen the numbers three

It must have been the most beautiful of meetings
If one and two adds up

But beauty casts a shadow
And I’ve felt it burning
To the zero of my bone

So much love and a burning question
You know
I feel
So much love
Burning in circles

See Saw Soul

Nu ska jag sluta blandmissbruka, min knarkartripp är över ;) Lemsipen är slut och esberitoxen börjar bli överflödig...känner mig inte så förkyld längre.

Det är inte lätt att vara jag, eller en 71:a med Jupiter/Neptunus opposition Saturnus. Är det ens möjligt att ha t.ex. ett fast jobb med ett humör/sinne som är fast i ett jävla astralt gungfly... Nog för att jag ska ha mens snart, men det här finns ju fan inte på kartan...

I fredags återupptäckte jag Verve-låten "Back on My Feet Again". Sån nakenhet, sårbarhet, så ärligt. Så jävla vackert. Började gråta redan vid första versen och sen har jag bara fortsatt. Det har droppat nonstop ur ögonen hela helgen i stort sett... Sen har humöret gått upp och ner, hit och dit...in och ut. Eller inte ut alls faktiskt. Jag har fastnat i introvertträsket igen...

Jag har väl all anledning att gråta antar jag.

Grey Skies

Lemsip Rantings Nr 2

Apropå knarkpulvret (som inte är nåt knarkpulver – det säljs visserligen inte alls i Sverige men kan köpas receptfritt på vilken livsmedelsaffär som helst i England, men om jag förstått det rätt så kan det användas till tillverkning av metamfetamin.) så läste jag någonstans att den engelske hovpoeten Andrew Motion intog en påse om dagen för att locka till sig inspirationen. Och så bra som jag mått de sista dagarna då jag själv inmundigat det så förstår jag honom fullt ut. Vem fan behöver antidepressiva när det finns Lemsip.

Apropå något helt annat. Trevor Baker är en ängel. Han har gett mig en tripp utan dess like, med eller utan Lemsip. Jag har lett och skrattat i ren förtjusning och även gråtit en del skvättar när jag läst om hjältarna/de missförstådda grabbarna i The Verve. De har spelat soundtracket i mitt liv de sista tio åren, och är det enda bandet (förutom 16 Horsepower) som nått ända in i mitt hjärtas innersta kammare. Det finns hur mycket bra musik som helst, det tycker även jag, men det här är musik som är skräddarsydd för min själ. Det är själen, hjärtat, känslan, det sanna, det autentiska, det råa, det sårbara, det euforiska och det halvt psykotiska som verkligen når fram. Det är musik som är skapad i extrema känslotillstånd och det är det som grabbar tag i mig. De gav allt för musiken, för sitt skapande. Det är på liv och död, liksom. Både Ashcroft och McCabe var på gränsen till nervsammanbrott efter både första och andra skivan (före Urban Hymns och den kommersiella framgången). Det speglar sig i musiken och det tilltalar mig. Som fan. De är som jag. För dumma för sitt eget bästa, men känslor ska kännas, passion ska levas och berg-och-dalbanan ska åkas. Strategier, baktankar och annat uttänkt shit är falskt vare sig det handlar om musikskapande eller relationer. Känslorna visar vägen. All the way down to Hell…or Heaven. Det är rörande. Det är så naivt och destruktivt. Men så jävla vackert. För det är äkta.

Nåja, försöker inte måla ut dem som helt bångstyriga och orediga här. Det här är helt fantastiska och målinriktade killar som vetat exakt vad de står för och ska ha all världens credit i världen för att de innan de ens fyllt 23 skapade två av de bästa albumen i världen (A Storm in Heaven och A Northern Soul). Gjorda helt på konstnärlig känsla, grym stil, experimenterande, musikaliskt kunnande, benhård vilja, blod, svett och tårar.

Det har varit så otroligt rörande att läsa om hur de inom bandet senare drog åt olika håll. Hur de samtidigt som de strävat mot berömmelse, kämpade för sina principer, vägrade sälja sig till mainstreamfåran men ändå liksom tvingas åt det hållet för att få någon slags bekräftelse på att det de gjorde var fantastiskt. Paradoxen i det, slitningarna inom gruppen och även inom Ashcroft själv och hur det visat sig i alla album. Men det är liksom det som utgör dynamiken - slitningen mellan indie och mainstream, slitningen mellan Ashcroft och McCabe, mellan alla highs and lows, mellan det aggressiva och sårbara – det är det som är dynamiken. Det som ger det hela magi.

För nåt år sen skrev jag en riktigt melodramatisk hyllning till The Verve. En ganska halvklar text. Undrar om jag vågar publicera den här… den är überromantisk och en aning (läs väldigt) larvig, men vad fan…jag står ju för det - att jag är ett dramatiskt känsloknippe. Iaf när det gäller sånt jag brinner för, d.v.s The Verve. Nu kan jag dessutom skylla på Lemsipen om nån skulle tycka det var ett dåligt beslut att publicera den. Och what the heck, har aldrig påstått att jag är någon musikrecensent. Bara ett jävla känslomonster. And right now I like it.

Men de kanske är värda mer än mina halvfärdiga naiva rantings...det gör dem liksom inte rättvisa.

Have a Nice One!

Jag har begett mig in i min egen glamourdimma, en euforisk tripp ut i fantasin - illusoriskt eller verkligt, spelar roll? Förkylning, esberitox + engelskt influensapulver (knark!), bra bok och bra musik equals EUPHORIAAAA. Jäääj!

Tack, Trevor Baker, för en jäkligt bra bok! Läs den: Richard Ashcroft; The Verve, Burning Money and the Human Condition.

Jag i ett nötskal

Iaf om man lägger till några kilo flummighet på det...men flummighet på ett bra sätt. Eller man kanske hellre ska kalla det konstnärligt tänkande. Som min systerson sa om mig när han var liten, att jag var lite slarvig (läs bohemisk) men på ett bra sätt :)

Kejsarens nya kläder

En tanke slog mig: tänk om någon slags stasiparanoia skulle utlösas bland allmänheten i en modern nation av idag. FY FAN vilka vidriga proportioner det skulle kunna ta med den teknik gemene man har tillgång till idag. Alla skulle spionera på alla på alla upptänkliga sätt. Folk höjer ju fan knappt på ögonbrynen ifall t.ex en kille har spy på flickvännens dator eller en osäker tjej läser killens sms osv. Tekniken finns. Avtrubbningen med.

Och immuna mot masspsykos är vi ju knappast. Bara att kolla på det därna programmet de kallar för Idol för att ta ett exempel på masspsykos och den dyrkan som projiceras på människor som knappt kan sjunga, ännu mindre förtjänar idolskap. Men det vågar man ju knappt säga för då blir man utpekad, hatad och bränd på bål. Tyvärr är det ju inte som i sagan att folk lyssnar på den lilla pojken som vågar dryfta att kejsaren faktiskt är naken. I verkligheten blir sanningssägare brända på bål.

Nä, in i glamourdimman bara! Dyrka och skrik och gå in i masspsykosen bäst ni vill men öppna för helvete inte ögonen, inte för en sekund. Det kostar för mycket att se sanningen. Det är inte lätt att skilja sig från pöbeln. Det är tryggt i massan även om massan ekar ihåligt och tomt.


Det kan tyckas vara oskyldigt och ofarligt med lite idoldyrkan och annat ytligt trams men riktar man den kollektiva kraften mot något annat så kan det bli farligt. Det må vara skillnad på galenskapens yttringar men dess natur är densamma. Bestämmer sig de som sitter på makten (makten=en odefinierad kapitalistminoritet) för att rikta massans kollektiva krafter på mot ett gemensamt mål på ett destruktivt sätt så är vi rökta - för människor är icketänkande robotar.

URK!

Mein Gott

En av de absolut dummaste frågeställningarna jag någonsin har hört är det som kallas för teodicéproblemet. Och det riktigt tragiska är att vuxna människor diskuterar detta fortfarande. Snacka om att man skapar sig ett problem genom att utgå från fel premisser, eller att isolera utgångspunkten till ett par godtyckliga påståenden, ett par bland alla andra påståenden som har gjorts inom kristendomen...

Teodicéproblemet lyder: Om gud är allsmäktig och god hur kan han då skapa och tillåta så mycket ondska i världen?

Och om man är så snabb att acceptera premisserna (gud är god och allsmäktig) som någon slags utgångspunkt för frågeställningen så undrar jag hur man då totalt kan bortse från andra för kristendomen (och judendomen och islam med för den delen) självklara grundpelare som att Adam och Eva åt av äpplet från kunskapens träd (trädet som gav kunskap om gott och ont). Adam och Eva gick då alltså emot Guds vilja, fick vetskap om gott och ont, blev utkörda från Eden (där allt alltså var gott) och mantlade därmed ansvaret för vad som hände dem därefter, eftersom de hade följt sin egen vilja och inte Guds. Och sedan skyller man på Gud när det uppstår krig och annat elände som människan själv hittar på...

Hur får man ihop detta?

Utgå från att du är en människa med fri vilja här på jorden. Se dig omkring - det finns ondska i världen, det kan vi ju utan större tvekan konstatera. Vem är det som skapar ondskan vi ser? Människan, det kan vi också enas om va? Så låt var och en ta sitt eget ansvar utan att skylla på Gud, övernaturliga ting, onda energier och andar eller ens andra människor. Vi är var och en ansvariga för det vi gör. Vi kan bara rannsaka oss själva.

Och varför måste man som ateist eller troende utgå från att föreställa sig Gud som någon slags bättre personifikation av människan, som någon slags mänsklig jättefadersfigur? Jag vet som alla andra inte ett skit om någonting men det jag vet är att vi är skapade. Vi finns till på ett eller annat sätt och vi existerar på detta klot i rymden bland miljarders miljarders andra klot och sfärer av olika slag. Det går inte ens att föreställa sig universums oändlighet. En svensk astronom belyste antalet stjärnor och solar i universum på detta vis: om man föreställer sig dem som riskorn så kan man fylla hela globen med de riskornen...flera miljarder gånger. Det går inte ens att föreställa sig storheten.

Det finns en inneboende intelligens i allt från hur våra celler och organ fungerar och våra kroppar och hjärna är uppbyggda till hur vårt universum med dess himlakroppar fungerar. Dragningskraft, solsystem och galaxer, materia och antimateria och mörka hål - är inte detta nog för att belysa naturens, universums och alltets skönhet, storhet och intelligens. Måste man söka efter, tro på och bli tröstad av en allsmäktig skapargud, en slags supermänniskogud version 20.000? Om nu universum och alltet skapade sig självt från big bang är inte det intelligent och fantastiskt och mirakulöst nog, och att vi alla är en del av det? Är inte den kraften, den urenergin, den ursinniga "viljan" till liv och kreation Gud nog liksom? Borde inte det räcka som magisk skönhetsupplevelse utan like, borde inte det få både ateister och religiöst troende att tappa huvudet i förundran?

Eller är jag dum i huvudet på nåt vis? Jag kanske har missat nåt...

Asymmetri

Något av det vackraste och mest poetiska jag har hört är att utveckling och evolution i naturen sker tack vare asymmetri och att naturen består av materia och antimateria och att det alltid måste finnas en obalans för att de båda inte ska ta ut varandra.

Det smakar gott i min hjärna. Det ger mig en estetisk buzz.

Men sen så tänker jag ett varv till och ser på hur det ser ut här i världen, i våra mänskligt uppbyggda samhällen med snedfördelning av resurser och rikedomar. Där den rika minoriteten suger ut den fattiga majoriteten vare sig det gäller överklass/arbetarklass, storföretag/arbetare eller i-land/u-land. Den asymmetrin har nått extremt vulgära, perversa mått. Plus att det inte främjar allas evolution eller all evolution. Det som bl.a. fått stryka på foten och stannat upp helt är den morala och etiska evolutionen. Det som överhuvudtaget ger oss människovärdighet.

Alla utvecklingsivrare och kapitalister som ska utvecklas, expandera, bli större, få mer mark, mer makt och tjäna mer till varje pris, kosta vad det kosta vill borde skämmas livet ur sig. Och vi konsumenter av produkter, tjänster och media som går deras ärenden utan att orka ifrågasätta de ideal vi matas med (köp mer, konsumera mer!) borde skämmas minst lika mycket. Skämmas ögonen ur oss borde vi göra om vi hade någon skam i kroppen. Kapitalist- och konsumtionssamhället är ett vidrigt sätt att leva och det skördar riktiga offer och det äckligaste är att ingen bryr sig längre. Folk är förhärdade och har knappt koll på vad medkänsla betyder och än mindre kapabla att känna den.

Det finns inget som rättfärdigar att du vältrar dig i överflöd medan barn tvingas svälta, medan människor tvingas jobba för svältlöner, även om det så är på andra sidan jorden. Inget. Det handlar om människor med själar, känslor, tankar, lika mycket värda som DU. Som lider lika mycket som du skulle göra om du vore i samma situation.

Du måste vakna nu!

Yin och Yang, introvert möter aktivitetskåt

Skulle just skriva ett inlägg om aktivitetskåta dampingar versus stillasittande filosofer när jag tittar in på min mejl och upptäcker ett mejl (inte adresserat till mig personligen utan ett massutskick) från en som just är så där maniskt driven och febrigt rastlös och ständigt söker nya upplevelser och nya människor. Det dryper någon slags desperation om honom... Ska synas överallt, höras överallt och det måste HÄNDA saker, annars känner han inte att han lever eller existerar. Känner igen typen eftersom jag träffat några såna i livet. Om du missat dem är det bara att sätta på TV:n och studera första bästa dokusåpa, där kryllar det av dem. Typen har av media blivit upphöjd till det allmänna idealet som vi alla helt plötsligt ska leva upp till.

En grej de oftast brukar ha gemensamt de här aktivitetslagda personerna är att de inte tror att det är möjligt att utvecklas på något annat sätt än deras eget (många gånger överaktiva) sätt. De ser ner på till synes stillasittande individer och misstar deras introvertion, återhållsamhet och kontemplativa sinne för lathet, tomhet och sinnesslöhet och kan sällan skönja det rika inre liv som kan dölja sig under ytan. Har många gånger hört dessa aktiva personers förakt mot de som inte följer deras eget beteende och aktivitetsmönster. Min enda förklaring till detta är att de själva känner sig tomma eller sinnesslöa då de inte har händerna fulla och att de därför överför denna känsla till dem vars livspuls inte är lika upptrissat som deras eget.

Visst, jag kan faktiskt känna en viss respekt för sådana personligheter om jag anstränger mig en smula och försöker se bortom den ibland oklädsamma desperationen i det maniska framåt- och utåtsträvandet. Jag kan nästan se dem som personifikationer av någon slags naturkraft, en blandning av Jupiters expansion och Uranus elektriska snabbhet och plötslighet. De är som slavar under herrarna Jupiter och Uranus och de springer som om de hade sina herrars piskor i ryggen. Utveckling i aktivitet. Framsteg till varje pris. Arbeit macht frei! Det måste hända saker. De måste träffa folk, en där en här, fler är för lite. De måste röra sig hela tiden, hit och dit. De måste flytta runt, härs och tvärs. Det måste hända saker, helst nu, nu och nu! Utveckling mäts i synliga materiella händelser och resultat, framgång och pengar. Annars utvecklas de uppenbarligen inte. Men det är väl så DE funkar. De kanske finner den där kontakten med sig själv när de är aktiva bland folk och tappar den när de är ensamma, för de brukar oftast vantrivas när de är ensamma. Konstigare saker har man ju hört...

Men jag fungerar precis tvärtom. Jag finner kontakten med mig själv när jag är ensam och förlorar den snarare i grupp. När en person som jag försöker mig ut bland folk och tvingar mig att passa in i och vara enligt de rådande aktivitetskåthetsidealen så kliver min egen personliga utveckling oftast tvärtom några steg bakåt. Jag hittar inte det jag söker genom att oavbrutet göra en massa saker, träffa en massa människor eller när jag tvingas vara i en grupp av människor hela tiden. För mig skapar det stress att ständigt tvingas vara på ytan av saker och ting. Det är inte min läggning helt enkelt.

I en grupp gör dessutom individernas olika ståndpunkter, åsikter, bakgrunder och utvecklingsstadier kombinerat med gruppens sökande efter konsensus att kvaliteten på det som det ska sökas konsensus i starkt dras ner. Och luftar man sin egen individuella röst så blir man genast utsinglad och voilá, där har du gjort dig till gruppens fiende. Massan fördummar individen, så är det bara, se på historien. När har en grupp någonsin gjort revolutionerande framsteg? Det är individerna som lett historien framåt. So, I'm more of a One Woman Band.

Men förstå mig inte fel, är inte allmänt gruppfientlig. Jag gillar grupper om de är öppna, fördomsfria, accepterande och välkomnande, som min underbara KV-grupp t.ex. Är faktiskt jätteglad för att vi hittat varandra och att vi har sån bra dynamik trots eller tack vare våra olika typer av bakgrunder. Så det kan ge mig jättemycket att umgås i grupp, jag kan känna mig stärkt och energipåfylld av givande och tagande med rätt människor. Och en förutsättning för att jag ska må bra är att alla har samma röststyrka, spelar på samma plan, är jämställda, ger och tar på samma villkor och att det inte finns grupperingar i gruppen som utesluter andra. Där har du förresten första symptomet på en sjuk gruppdynamik. Dessutom ger hierarkier mig allvarlig analklåda och självutnämnda auktoriteter framkallar kräk-krupp. Det är bara ledaren som tillåts yttra egna åsikter och det är bara de som räknas. Inga andra tillåts göra soloinlägg för det upprör gruppen och hierarkierna grumlas, strukturerna upplöses, ve och fasa. Kaos stundar.

Nä, tacka vet jag grupper där alla är jämställda och där på exakt samma villkor, där alla har något att lära ut och alla något att lära.

Men det är när jag är ensam som jag hittar höjderna och luftigheten medan jag vilsamt bottnar i mig själv. Det är då jag kan sträcka lite på ryggraden, luta mig tillbaka och lyssna inåt, släppa ut tankarna på upptäcktsfärd, flyga drake med tankarna och låta världen öppna sig för mitt sinne. (Och för detta krävs en stillasittande lekamen, okej?) Jag finner utvecklingen i mitt inre och trots att det ser ut som att jag inte gör något eller kommer någonstans så färdas jag ständigt i mig själv. Jag iakttar stilla mina inre händelser och låter sinnet följa med i toppar och dalar. Jag får kontakt inte bara med mig själv utan med "världen". Jag utvecklas hela tiden, trots att det kanske inte sker så mycket i det yttre.

Kan vi alla inte bara få vara oss själva och acceptera varandra som vi är, vi unika varelser och människor. Det finns inga ideal att leva upp till. Alla ideal är falska. Vi har alla våra egna vägar att gå. Vi är olika. Vi är perfekta som vi är. Cirkeln sluts inte, insikt nås inte förrän dampingen förstår att introvertingen är ett annorlunda uttryck av energi och livskraft och vice versa, och att båda sätten faktiskt leder till utveckling. Det är inte förrän man förstår det som man kan komplettera varandra, mötas och sluta cirkeln - cirkeln av Guds fullkomligt accepterande upplevelse av alla de olika aspekterna av sig själv. Sluta kämpa emot andra sorters uttryck än ditt eget och låt Gud koppla upp sig på alla banor. Låt alla nervändar mötas och alla signalsubstanser hitta hem. Slut cirkeln och lys upp.

Amen...

"In your longing for your giant self lies your goodness: and that longing is in all of you"

/Kahlil Gibran

"He is a man who expands with joy in the heart of an enchanted isolation"

/Henry A. Murray

"She had to live not in the passing world but in her own deeps."

/Pearl Buck

"And he, that yearns the truth to know
Still further inwardly most go"

/Lewis Carroll

"There is no need to run outside
For better seeing...
Rather abide
At the center of your being"

/Lao Tzu