Eden

Nyvaken, yr och sömndimmig och kan inte släppa tankarna på "primitiva" naturfolk, paradiset och Eden och att äta av kunskapens träd. Hur de gamla maya-, eller om det var inkafolken, började knarka peyotl och meskalin, tappade greppet om den fina och vördnadsfulla inställningen till kopplingen mellan naturen och sig själva och öppnade porten till det sjuka, perverterade och onda; hur de började offra sina egna, började massoffra människor... och sen i förlängningen kanske även omedvetet öppnade dörren och bjöd in den vita rasen, den riktigt perverterade maktgalna sorten, till att exploatera och ta över den egna kontinenten ... Den vita rasen, den som tappat all koppling till naturen, och ödmjukheten till sin egen plats i det stora dramat. Det västerländska samhället.

Jag drömde om en herdepojke med uråldriga brungula ögon, djupa som mossbeklädda tusenåriga brunnar; i det ena hade han långtgången mörk starr men ändå såg han igenom mig då jag mötte hans visa blick. Insidan av hans huvud var uppstagat och uppbyggt av träbitar, pinnar och små bjälkar. Det var fyllt med vatten. Hår av vit mossa. Hans hud var brunbakad av år under solens starka strålar. Överallt hörde jag han och hans små vänners röster. De kom ovanifrån, från sidan, underifrån, som i surround. Herdepojken och hans vänner klagade lite försynt på de där nya turisterna, de utan vördnad och omtanke, de som tror sig äga världen, de som med sin respektlösa framfart och klumpighet ringaktat och förstört deras övergångar/broar i vattnet som de använt i hundratals år utan att de gått sönder...

Ser en djupare koppling till det här... om man tänker på livets träd och dess stigar...

Norra månnoden och shivas trumma

Hmm, tittar på mitt Indiska månhushoroskop som Mats ställde. Hade för mig det stod något om sköldpaddor där, något som jag vill kolla upp... men hittade något annat.

Jag har min norra månnod i månhuset Dhanishta, månhusets symbol är en flöjt eller trumma...

"Månhusets symbol
är en flöjt eller en trumma.
Krishnas flöjt
representerar personligheten
som gjort sig ”tom”
så att den inre själen
kan genomströmma den.

Shivas trumma
(mridranga eler tabla)
är likaså tom inuti.
Ljudet –trummans liv –
åstadkoms av Shivas trummande,
den kosmiska andningen.

De stjärnor
som hör till konstellationen
är en grupp om fyra stjärnor
i Delfinens huvud.
Månhuset kallas också
”Den symfoniska
konstellationen”.

Dhanishta
kan inspirera till
en ”lyssnande vishet”,
insiktsfullhet,
andligt djup
och ockult kunskap.

Här finns också
en universell sympati
och medkänsla.
Den andliga vägen
kan vara musikerns,
poetens väg.

Kanske ett meditativt musikutövande.
Att vara ”tom”
och låta de (egna)
gudomliga energierna
strömma igenom."

Hmm, kanske ska tänka på det så: Att trummor och trummisar representerar livets flöde och rytm. Det är ju verkligen "att vara i flödet" att spela trummor, att låta den kreativa energin få utlopp på ett otroligt kraftfullt sätt. Det är jäkligt sexigt med... suck

Ja, jävlars...nu kom jag på att en vän från förr skulle på shamansk trumkurs också...herregud, haha. Vad är det frågan om. Komiskt, men härligt.

Gryning...skymning

Just ja, kom just på en sak som jag inte ska glömma. Hörde nyligen för första gången talas om begreppet "kura skymning"... Att man förr i världen satt tillsammans i skymningen och väntade in kvällen och natten. Man satt tyst tillsammans och kände in energierna, lät solen gå till vila. Man tog farväl av dagen som varit och välkomnade natten. Vilken underbar vördnad och respekt för naturen och dess dagliga under. Där kan man tala om människans connection till naturen. Dagens och nattens energier är ju också i balans under den tiden, även vid gryningen: yin och yang. Perfekt tid att meditera på tydligen... jag ska göra det. Kanske inte idag för då somnar jag men kanske på söndag...

Fullmåne i Tvillingens tecken

Solen har just gått över till Skyttens tecken och snart går månen över till Tvillingarnas och det blir en fullmåne tidigt i tecknen. En kommunikationsinriktad fullmåne. Expansion av kommunikationen kanske. Connection...

Var just ute och tittade på fullmånen. Ville så gärna få titta lite närmare på den illuminerade himmelskroppen, jordens beskyddare. Hennes kropp är ärrad av alla meteoriter som hon tagit emot under årtusendens lopp. Det är helt fantatiskt...hur allt hänger ihop i naturen och hur vi människor är sammanbundna med den, sammanbundna med alltet. Kosmos är naturen, vi är naturen. Allting finns, allt existerar. Det finns inget vackrare än existensen; vilken symbios av alla avskilda, enskilda och åtskilda ting. Och tänk vilka myter vi skapat kring stjärnbilderna och planeterna. Hur vi kunnat läsa och känna deras energier och skapat trossystem kring det hela. Hur vi förstått oss på att väva ihop allt. Fan vad allt är storslaget här i existensen. Fan så jävla vackert. Och så känner vi oss avskurna från varandra och från naturen, det är en sån illusion... världens fulaste illusion.

...Men nåt gör att jag känner mig avskuren ändå. Det kanske helt enkelt är ett naturligt villkor i det att vara människa, att vara avskuren. Insikten om att vi är ensamma är ju ändå den vi alla ska göra... men ändå så är vi sammanbundna. Vi är likadana allihop, i grunden. Skalar vi av alla måsten, borden och alla illusioner som den moderna världen skapat så är vi alla lika.... magiska och fantastiska varelser, sammanbundna på så många sätt, på djupet, i det osynliga.

Men det här med magin och skönheten i det hela känns som en ganska mental och uppfragmenterad förståelse just nu. Helhetskänslan... eller känslan har inte riktigt infunnit sig...

I need some Verve-therapy, badly... åh, vad jag vill dit nu... äntligen VILL jag något. Äntligen kan jag känna riktig glädje inför något. Ser fram emot det nåt sjukt :)

Batterist...a one and two and three

Synkronicitetskänslan är omfattande nu...lucida drömmar, svart magi, Castaneda och trummisar flyger in från alla håll och kanter. Inte en gång, inte två, inte tre... Haha, det är härligt! Jag älskar livet när det är så där magiskt och mönstren så tydliga. Hallå, vakna liksom! Svårt att inte tro att någon försöker säga något...

Jag vet bara inte vad jag ska göra av det. Kanske läsa Castaneda igen? Börja experimentera mer medvetet med lucida drömmar och det astrala? Men det där med svart magi är något som folk projicerar på mig. De verkar tro att jag är farlig av någon anledning, vill illa. Kanske dags att se över hur man faktiskt påverkar folk bara med sitt sätt att vara och tänka, omedvetna signaler. Ihopsamlad negativitet som man sänder ut omedvetet...som ett svart moln ovanför mitt huvud. Det har jag iofs vetat länge. Svårt att göra medvetna förändringar på något så inpräglat och omedvetet bara. Men jag medvetandegör mig, det är steg ett. Och trummisar...jag är tydligen inte klar med dem. Jag är så himla glad att min inre magnet funkar, jag har önskat mig möten med andra känsliga själar, poeter och kreativa människor, tänkare och sökare, människor som liksom jag bejakar djupen och höjderna som transcenderar vardagen: likasinnade. Men visste inte att magneten var inställd på trummisar fortfarande...What's with that?

Sug

Sjuk längtan nu, sjuk, så stark så jag gråter en skvätt. Men det är bara fysiskt, eller astralt...Som om en osynlig sugklocka sugit tag i min astralkropp, mitt i solar plexus... *fopp*, fan vad det drar... astralkroppen dras ut en bit rakt över magen... som om en dammsugare sugit fast i den, så känns det i all fall...

Men, rent mentalt saknar jag nog inget... det fanns bara en vägg, och ingen dörr in...eller var det min egen avskurenhet jag kände? Var det det? Hur det än var så gjorde den mentala inkompatibiliteten inte avskurenheten mindre...

Fan vad gammal jag ser ut...

Fredsbön

Jag medverkar till fred

När jag ger upp rätten att ha rätt

När jag ger upp min prestige

När jag slutar att ifrågasätta

När jag slutar att anklaga andra

När jag slutar att kräva svar av andra

När jag ger upp min lust till hämnd

När jag slutar att döma och fördöma andra


Jag medverkar till fred

När jag slutar att låtsas att jag inte förstår

När jag slutar att vara offer och martyr

När jag ger upp mina sjukdomsvinster

När jag slutar att slå på mig själv

När jag väljer bort depression, psykos och självmord

När jag slutar att värja mig för mina sanna känslor


Jag medverkar till fred

När jag arbetar för att öka min medvetenhet

När jag väljer att känna kärlek

När jag ser alla gåvor jag får, och tar emot dem med tacksamhet

När jag väljer att ta ansvar för mig själv

När jag väljer att känna respekt för andra

När jag väljer försoning

När jag väljer att förstå

När jag väljer empati

När jag väljer att ha kontakt med mig själv.

Bliss

"When you follow your bliss... doors will open where you would not have thought there were doors...and the world will step in and help."

/Joseph Campbell

Prutt- och tuttincident

Ägnade mig åt lite ofrivilligt lebbande på meditationen idag. Efter avslappningen kände jag mig lite frusen och letade efter en filt. Eftersom det var nersläckt och i stort sett bäckmörkt så fick jag treva med händerna där det vanligtvis brukar ligga en filthög och nog fick jag tag på en filt allt. Det var bara det att i den låg en tjej invirad och jag klämde och gröpte henne ordentligt på tuttarna ett kort ögonblick innan jag insåg hur det låg till. Jag hade jäkligt svårt att koncentrera mig på meditationen efteråt kan jag säga. Höll på att brista ut i gapskratt flera ggr. Hoppas de andra deltagarna kunde integrera mina kvävda fnissattacker i sin helhetsupplevelse av ljuden omkring oss (vi tränar nämligen på att lyssna på alla ljud som en helhet, som en enda ljudmatta istället för ett gytter av enskilda ljudfragment). Fy fan vad dum jag kände mig. Hade jag varit kille hade jag nog fått en örfil och blivit misstänkt för att ha gjort det med flit, haha.

Och igår på yogan när vi låg i plogställningen med ändan i vädret och fötterna bakom huvudet och eldandades så lade tanten bredvid mig av en riktig brakare. Det var en präktig prutt minsann, högljudd. Hon slängde generat ur sig en ursäkt och alla låtsades som det regnade. Sen skulle vi sitta i tantraställning, titta varann djupt i ögonen och sjunga i 11 minuter. Jag satt med henne. Det gick bra.

Slide Away

En av mina absoluta favoritlåtar som något sött litet fan har gjort en hemgjord "video" till :)

Urbana hymner

Jävlars, det var så länge sen jag lyssnade på Verve's Urban Hymns-album (lyssnar mest på de äldre lite mer flummigare skivorna som de gjorde (höga som skyskrapor) innan de slog igenom med det mer mainstreamade Urban Hymns) så jag blir alldeles golvad av hur jädrans bra det är! Helvete vilka texter, vilken musik... Det finns inga ord att beskriva låtar som Catching the Butterfly, Weeping Willow, One Day, This Time, Rolling People, Lucky Man, Come on... Det måste bara lyssnas på, upplevas. Och texterna...suck, finns inte ord. Richard Ashcroft är överjordisk. Nick McCabe med för den delen. Så är det bara.

Vad skulle jag gjort utan er? Var skulle jag ha hittat det vackra i livet? Var skulle jag ha närt min själ någonstans? Melodramatiskt som fan - jag blir lätt det när jag pratar om dem - men inte mindre sant för det. Kan inte tacka dem nog för deras existens. TACK! Om folk fattade hur mycket känsla det ligger bakom de orden skulle de nog tycka jag var en rätt komisk och patetisk karaktär. Men det är sant, The Verve är på liv och död för mig. Kan inte tänka mig ett liv utan dem. Det gör inte bara "lite musik", de är mina själabröder.

Om 16 Horsepower tar mig till djupen så är det The Verve som tar mig till höjderna...Ja, precis så är det. 16 Horsepower är en destruktiv Pluto som är i en underjordisk process av transformation. Det är kolsvart. Det är Nigredo. Man är nere i den mörka gruvan och jobbar hårt med smärtan. Man är piskad, man plågas, man lider. Det är svettigt och skitigt. Alla människor bär på den tunga synden. Människor är lögnare, mördare, pedofiler. Men det vaskas GULD där nere i det sotsvarta. Det är äkta alkemi. Men The Verve är "Already there". De är liksom i det transcenderade stadiet redan. De är Neptunus och Jupiter i konjunktion. De flyger och svävar och drar fram som gudar högt uppe i skyn... även där finns dipparna och det svåra men inte på samma svarta sätt som hos 16 HP. Hos The Verve är det tunga inte svart, det går mer i gråskala. Man flyter på de lätta molnen i den blå skyn och stormyser. Ibland drar det förbi några gråa skira molnslöjor och ibland är himlen otrygg, blytung och stormig, men man vet ändå att det det alltid kommer sol efteråt...

"...I'm gonna keep catching that butterfly

In that dream of mine

In my lucid dreams

My forgotten schemes

I see through you

You see through me

In my darkest dreams..."

Om man får gå händelserna lite i förväg...

Det här med Verve-spelningen är nog det bästa jag någonsin kommit på i hela mitt liv tror jag. Jag är ett geni! Några gånger om dagen, när jag erinrar mig att det snart är dags (snart är jag där, snart får jag se och höra dom, snart kommer jag nästan förgås av extas och eufori, mitt skinn kommer knottra sig av en enda lång tvåtimmarsrysning (eller hur länge de nu kommer spela) och jag kommer skrika som snorisarna på Idol), så brister jag ut i ett gigantiskt dårflin som räcker i en halvtimme, minst. Jag är så sjukt GLAAAAD så jag visste inte ens att det var möjligt att vara så här glad. Jag kunde inte ge mig själv en bättre julklapp än denna. Det här är verkligen det bästa jag någonsin kunnat göra för själen och livslusten. Det här är min alldeles egna speciella TREAT från mig själv till mig själv. God jul mig! :D

Confessions of a fake yogini

Aldrig har jag ätit så mycket snabbmat, fikabröd, godis och snask, aldrig har jag rökt så mycket, aldrig har jag druckit så mycket öl (hela 1, 5 liter) som dessa två veckor då jag varit på meditation i huvudstaden 3 ggr i veckan (och yoga 2 ggr/vecka). Ja, jag är en extremt mogen, vuxen, ansvarstagande och integrerad karaktär, bara så ni vet. Nej, jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med den där mycket omogna revolterande lilla sabotören i mig...

...Näe, men jag ska inte vara så hård mot mig lilla mig. Jag tänker som så att så länge man upprätthåller de goda vanorna parallellt med de dåliga (som bara växer och växer, men det gör ju de goda vanorna med å andra sidan) så kan man ju faktiskt börja skippa de dåliga vanorna en efter en när de goda vanorna väl inpräglats i ryggmärgen. När meddis-kursen är över slipper jag dessutom alla frestelser på stationer, gator och torg och hinner laga min egen mat hemma. Ikväll åt jag i alla fall tofu och grönsakswok efter yogan, det är faktiskt inte så illa. Plus att jag är inne på min andra rökfria dag nu...(om man räknar bort den där fimprökningen i natt).

E.H. sa att jag behövde öva på att se mina egna och andras svagheter i ett kärleksfullare, varmare, mer humoristiskt och mer accepterande ljus. Jag övar.

VERVESPELNING! Yeeehaaaa!!

Yippie, jag har bestämt mig! Jag ska tammejfan åka och se dem en gång för alla. Gör jag det inte kommer jag ångra mig heeeela livet. Jag reser ju gärna ensam med det vore naturligtvis trevligt med sällskap. Såååå, vem ska följa med mig till England för att spisa lite nektar för själen? Det kommer kosta drygt 2000 med konsertbiljett, hotell och flyg. I've done all the research. Räkna med två nätter!

Nolla, Zero the Hero, The Fool...

Citat från idag: "Varför skulle du vara så märkvärdig, du är ju bara en... tjej!" Haha...kan låta sexistiskt taget ur sin kontext, men för mig it makes a little sense. Bort med dödsallvaret, jag är operfekt och sketen, bara en brud. En brud som tar sig själv lite för mycket på allvar men ändock... lika självklart existerande precis som vilken människa som helst och jag FÅR vara en nolla, obetydlig, precis som jag är... det tar faktiskt ifrån mig lite gravallvar, ansvar och tyngd. Det är inte jag som skapat denna sketna operfekta värld. Det är inte jag som ska skämmas. Det är inte jag som har ansvaret för människors idioti; och min egen kan jag inte hjälpa. Jag har rätt att vara banal och dum i huvudet, precis som alla andra dårar här på klotet.

Apropå något helt annat...skulle jag någonsin komma på tanken på självmord så skulle det inte ske förrän jag hört Verve's återföreningsalbum...NO WAY!

Nej, jag är inte manodepressiv, bara uttråkad och ensam... och rolig, i alla fall i mina ögon. En riktig komiker är jag.

Gift

Blärrks, det stinker rök i hela lägenheten här. De senaste veckorna har jag börjat röka igen och finner det just nu rätt svårt att sluta. Behöver väl någon sorts sinnesbedövning... suget är starkt. Jag som inte har känt något som helst nikotinsug i två-tre år nu. Det är som det är. Synd bara att jag ska ha den destruktiva impulsen samtidigt som yogan och meditationen börjat komma in med ny kraft... eller "ökat i kvantitet" åtminstone...

Två motverkande krafter är det och hur mycket jag än tror på ett samexisterande av paradoxer och motsättningar och motsatser som existar sida vid sida så gäller det liksom inte i det här fallet. Det är inte ett dugg jävla logiskt. Jag jobbar med utrensning, med närvaron och andningen och "återkallande av sinnet" samtidigt som jag förgiftar mig själv, förstör andningsorganen och försöker fly från och bedöva känslorna och tankarna i sinnet... fin kontroll man har på sig själv.

Det är som det är just nu...

Brittflum

Och jag älskar de små sakerna i livet, även om de är rätt få. Alltför få. Men jag njuter av känslan jag får av att lyssna på musiken som rör vid min själ, musiken som genom de rätta ljudvibrationerna får mig att uppleva både rent fysiska sensationer och mer upphöjda själsliga förnimmelser. Jag älskar ljudet av suggestiva, flygande, transcenderande elgitarrer och det något monotona men passionerade drivet i det brittflum (som jag kallar den musiksmak som är min) som blivit en del av mitt liv. Skulle det finnas EN enda anledning till att återfödas igen så skulle det vara för musiken. Det är en anledning så tillräcklig som någon. För: finns det verkligen brittflum bortanför denna tillvaro här på planeten Tellus? Tror inte det... haha

Människor kan skapa så mycket vackert...

Ickesuicidala tankar

Förr om åren när jag tänkte på självmord som utväg ur det här förvirrade smärtsamma kaoset så var det enda som stoppade mig tanken på att jag skulle bli tvungen att återfödas igen, tvungen att börja om från början, tvungen att genomlida samma kamp och samma lidande IGEN utan att ha kommit ett steg på vägen. Det höll mig kvar i livet. Tanken att halka ner till ruta ett igen, eller ve och fasa, ännu längre ner på den själsliga evolutionsstegen än där detta liv tog sin början var så ångestframkallande så min självbevarelsedrift bestod i den.

Idag när jag tänker på självmord som en utväg så är det andra tankar som stoppar mig. Tanken att jag skulle utföra en sån oförlåtlig våldshandling på ett liv och ett väsen som är unikt är det som stoppar mig. Om jag skulle göra slut på det här nu, så är det oåterkalleligt. Det skulle det ALDRIG kunna finnas en till K. Ingen med MIN personlighet, min identitet, mina neuroser, mina störningar, mina talanger, mina tankar, mina värderingar, mina åsikter, mina småfel och min storhet. Det som är jag är ett neurotiskt knippe liv och det har sin alldeles egna rätt att existera. Att ta livet av sig/mig skulle vara att våldföra sig på en av livets helt egna unika skapelser... Det finns ingen annan som mig, och det kommer aldrig finnas någon annan som mig. Det är alldeles alldeles FEL att ta liv, även om det är ens eget. Och den insikten kommer inte från några rigida moralföreställningar utan har fötts i någon sorts kärlek och respekt för det som är liv, som också mitt liv och min person är en manifestation av.

Det har skett en utveckling, till det positiva antar jag...

Ja, eller hur...

Jag funderar på att utföra ett experiment: I en vecka framöver ska jag bara skriva om banala ytligheter på min blogg. Jag ska skapa mig en persona. Jag behöver ett skal. Jag kommer att publicera foton på min nya frisyr, mig i diverse utmanande outfits, mina målade tånaglar och skriva länge och detaljerat om mina sensuellt formade fötter och kanske lite mer allmänt om en djup och autentisk personlig egenskap såsom fotfetischism.

Jo, det kommer hända. Jag lovar...

Det vidrigaste av allt är att de flesta av hankön skulle tycka det var det enda intressanta i den här bloggen. Jävla djur.

Och jag tänker att det är MIG det är fel på?

Synk

Ibland funderar jag över vad synkronicitet är för något egentligen. Idag åkte jag ner på stan enkom för att fixa frisyren. Jag går omkring ett tag och letar efter lämplig frisersalong, går in på flera ställen och frågar priser och om de har tid. Efter att ha varit på den typ femte frisersalongen och då inget passar (antingen har de inte tid just då eller så vill de inte utföra en klippning utan hårtvätt) så ser jag E, som jag själv brukade klippa, tvärs över torget. Den enda person jag någonsin klippt öht (har kanske klippt en lugg, men E brukade jag klippa ordentligt och mot betalning)...

Sedan har dagen kanske inte gått i ABBA-tema men åtminstone tangerat ämnet lite grann och vad händer då när man kommer hem. Grannen spelar ABBA, första gången ever, har aldrig hänt förut.

Tidigare under dagen så kände jag mig helt nollställd, totalt jämnad med marken, som en blöt fläck utan personlighet, helt nollad. Så tittar jag in på vännens blogg och läser detta: "
jag vet inte hur jag känner inför saker. eller vilka saker jag känner för.
så i allt mitt intevetande känner jag en slags glädje över att vara nollställd nog för att kunna börja om från noll." Fint skrivet förresten. Optimistiskt. Att göra något bra av något rätt obehagligt.

Men vad beror sånt här på? Är världen så himla liten och klaustrofobisk så det liksom är ofrånkomligt att det händer att man stöter på ett och samma tema flera ggr om dagen då och då? Och ibland händer det ju inte alls.

lobotomi tack

... allt är i upplösning men inte känner jag mig närmare gud för det ...

önskar jag kunde vara så ytlig, störd och känslokall så jag också kunde gå vidare till nästa blomma, sen nästa, sen en till, och en till, i all oändlighet, utan att titta tillbaka, utan att ta på sig någonsomhelst skuld, utan att fundera på vad man har gjort för fel, om det kan vara nåt fel på en själv... fy fan, vad schysst att vara lagd på det viset. helt ytlig och nollställd. jävligt orättvist att jag ska vara precis tvärtom...

jag undrar bara hur djupt man egentligen känner eller om man ens känner något överhuvudtaget då man fungerar på det viset.

men visst, jag skulle köpa det. allt är bättre än det här. jag vill också medicinera bort känslorna, medicinera bort allting tills jag inte känner ett skit längre - för det är tydligen normen idag. hurra för ytlighet, känslokyla och falskhet.